1964 till nu

- VÅR BERÄTTELSE -

Att med gamla dokument blicka tillbaka i tiden är alltid en intressant uppgift. Rosersbergs båtklubb har till skillnad från många andra föreningar, behållit protokoll och andra dokument från tiden då klubben föddes. Klubben bildades den 7 juli 1964 av ett tjugotal personer som träffades vid Rosersbergsviken för bildandet.

Följande finns nedtecknad i ett protokoll från mötet då:

På initiativ från Olof Pettersson träffades ett tjugotal personer vid Mälaren i Rosersberg för bildandet av en båtklubb. Herr Pettersson tog till orda och informerade om fördelarna med en båtklubb. Till att föra dagens förhandling valdes Olof Pettersson till ordförande och Karl. O. Berglund till sekreterare. Till justeringsmän utsågs Ove Glanborg och Martin Hörnstedt.

Till styrelse för ett år valdes:

Ordförande: Olof Pettersson, Kassör: Bror Andersson, Sekreterare: Karl O. Berglund, Suppl.1: Ingvar Böhr, Suppl.2: Gunnar Andersson, Revisorer: Stig Hammarstedt och Martin Hörnstedt.

Namnet på klubben skall vara Rosersbergs Båtklubb. Vimpel med emblem anskaffas när något bra förslag inkommit på vimpelns utseende. Medlemsavgift bestämdes till tjugo kronor per år. Janne Jansson lovade att anskaffa stadgar som styrelsen vid nästa sammanträde skall ta ställning till. Materiel för iordningställande av flera bryggor lovade trädgårdsmästare Malm vid Märsta kommun att anskaffa samt transport av d: o. En anslagstavla med båtägarnas platsnummer lovade Olof P. att anskaffa.

Protokollet är undertecknat av Karl Olof Berglund den 7 juli 1964.Närvarande vid klubbens bildande var följande personer:

Olof Pettersson, Karl Olof Berglund, Magnus Samuelsson, Bror Andersson, Kaj Hörnstedt, Ove Glanborg, Gunnar Andersson, Ingvar Böhr, Janne Jansson, Martin Hörnstedt, Sonny Andersson, Bengt Källström, Birger Persson, Bengt Jonsson, Stig Hammarstedt, Lars Andersson, Sven Stenfält, Lennart Calla och Stig Andersson.

Klubben höll senare ett höstmöte den 7 okt. 1964 i Lottalokalen Rosersberg där bl.a. stadgar antogs. Vidare beslöts att inträdesavgiften skull vara tjugofem kronor och att medlemsavgiften skull vara tjugo kronor. Vidare diskuterades inträde i MMF (Mälarens motorbåtsförbund) samt bryggor, uppläggningsplatser och klubbhus. Av det sistnämnda blev inget beslutat. Anslutningen till MMF kom långt senare. Mycket resonemang var det om detaljer och bl.a. en vagn för upptagning och sjösättning av båtarna.

Året därpå blev den byggd. Ett åbäke på lastbilshjul och med ram som var försedd med stödrullar. Den var i det närmaste en hopplös konstruktion att använda. När den var utskjuten i vattnet var det svårt att se rullarna och båten hamnade lätt på sned. En episod som undertecknad vid den tiden var vittne till var en större snipa som skulle torrsättas. Naturligtvis kom båten i vanlig ordning på sned, och värre var att båten var halvrutten och full med slagvatten. Resultatet blev att en av rullarna knäckte sambordsplankan invid kölen när väl båten var uppe, och en kubik vatten (minst) rann ut. Att klubbmedlemmarna dessutom var ganska oerfarna gjorde inte saken bättre. Måhända var dom inte helt nyktra heller. Vagnen skrotades några år senare och en ny inköptes.

Vid den tiden hade Märsta kommun ett avtal med Byggnadsstyrelsen som omfattade området för badet och båthamnen. Klubben fick senare i sin tur ett avtal med kommunen som gällde båthamnen. Under sextiotalet var kommunen engagerad i hamnens uppbyggnad, något som senare kom att avta i takt med sämre ekonomi. Den första bryggan som kom på plats var en pontonbrygga på oljefat. Något som ur dagen perspektiv var helt oacceptabelt. Faten rostade efter några år sönder och sjönk sedan till botten. Nya fat baxades dit och de gamla som hamnade på botten släppte ut rester av olja till förtret för omgivningen. Bryggan hölls på plats av pålar. Hela konstruktionen blåste all värdens väg vid en rejäl höststorm 1969, och en ny brygga fick anskaffas. Den också på pontoner, men nu av typen galvaniserade hydroforkärl och med bättre förankring. Den bryggan fick vara med till 1990 då den såldes och ersattes med nuvarande.

Ifrån att tidigare varit en smal landremsa fylldes hamnplanen ut med sprängsten från byggandet av Käppalatunneln. Detta skedde i slutet av sextiotalet och hamnplanen utökades söder ut vid mitten av nittiotalet till sin nuvarande form. Staket kring hamnen kom på plats 1968.

Elektricitet fanns inte på området då klubben bildades. Under de första tio åren blev lösningen ett bensindrivet elaggregat som Märsta kommun lånade ut. Lösningen var ingalunda bra, utan gav upphov till ständigt trätande om vem som skulle fixa bensin m.m. När det väl blev liv i aggregatet så blev det lätt överbelastat. Många ville ha ström. Hamnplanen såg ut som en spindelväv med kablar åt alla håll, och i mitten stod elaggregatet och väsnades. När dagen var slut, så skulle aggregatet låsas in vilket också förorsakade kiv. Vid ett möte 1974 med dåvarande Civilförsvarsstyrelsen och med generaldirektören själv fick vi löfte om att ansluta el och dricksvatten till hamnen. Anslutning fick göras till det permanenta nätet vid pumpstation nedanför slottet. Följande år grävdes och kabel samt vattenledning drogs fram. Belysningsstolpar på hamnplan sattes upp och bryggorna fick belysning och eluttag. Detta är fortfarande i bruk.

Första delen av den södra bryggan kom på plats 1977 och resten fyra år senare. Nuvarande klubbstugan byggdes 1980 efter mycket krångel. Den gamla valstugan var varken vacker eller en bra lösning. Trång och kall var den också. Själva byggandet var det enkla och sjuttiofemtusen kostade det, men tillståndet var det svåra. Ett möte med dåvarande slottsarkitekten löste problemet. Efter det mötet vek sig Sigtuna byggnadsnämnd, Länsstyrelsen, Civilförsvarsskolan och Byggnadsstyrelsen. Många skulle vara med och tycka och bestämma. Cirka fyra år tog det att få tillståndet, men till slut fick vi som vi ville.

Avtalet med Sigtuna Kommun upphörde att gälla 1995 då klubben träffade eget avtal med Statens fastighetsverk. Detta var en naturlig följd av att klubben tagit över allt ansvar för verksamhet inom hamnen sedan mitten av 70-talet. Alla investeringar har klubben själv finansierat antingen via den löpande budgeten eller lån i bank och inte minst via eget arbete.

Efterhand har bryggorna förbättrats. Landfasta bryggor med rejäla balkar (järnvägsräls) som gjutits i betong som bildar stomme har kommit på plats. Sopskjul har byggts samt hus över det motordrivna slipspelet. Likaså har toalett med förråd uppförts. Nya Y-bommar har ersatt gamla. Allt genom flitiga klubbmedlemmars insatts i allmänhet och en tjänstvillig snickare i synnerhet. Klubben medlemsantal har ökat från ett tjugotal 1964 till c:a 150 fyrtio år senare.